Falskt alarm.
Inatt när jag gick in till Filip för han hade vaknat och var ledsen tyckte jag nappen var lite kladdig, min första tanke var att han hade snorat ordentligt (ni vet, nattetid är inte hjärnaktiviteten på topp). Tar upp honom för att gå ut i köket och leta reda på lite papper... buääääh. Ungen kräks och det rinner sakta ner längs med ryggen och benen. Jahapp. Magsjuka. Inte helt passligt (det är det väl aldrig men) eftersom pappan i familjen ska åka iväg på resa om två dagar som han sett fram emot länge. Nåja, klär av, tvättar av, slänger in kläder och sänkläder i tvättmaskinen (sällan är jag så glad att vi har egen tvättmaskin som när det handlar om kräks), duschar av mig själv. Sampe som också har vaknat av tumultet tar med barnen, jo, Noah har också såklart vaknat, in i vår säng. Vi preppar med en handduk under Filip.
Att nu försöka sova går sådär. Konstant funderande på om han ska kräkas mera, varje ljud han gör väntar jag mig ett kräk, samtidigt som man känner efter ordentligt och jo, mår nog lite illa? Inbillninsillamående som alltid bara någon nämner ordet magsjuka. Till slut somnar båda barnen och även jag, natten (det som är kvar av den vill säga...) går och på morgonen är alla pigga och krya. Det känns bra, och efter frukost som båda satt i sig som vanligt, utan att något kommit i retur, kommer vi fram till att det var något tillfälligt. Tack ock lov, falsklarm.
Som att t ex inte vakna upp med magsjuka!