Sanna Marie

Nu har jag varit i Uppsala två gånger på en vecka. Sista svängen, igår, var ju verkligen bara shop-shop-shop under 2,5h, men ändå. Varje gång vi är där så liksom värker det till lite när man ska åka. Uppsala känns ändå som hemma och jag saknar det. Det känns mer varje gång man åker därifrån, hur kort sväng jag än varit där. Leksand då? Leksand är ju mitt barndomshem, där är jag uppvuxen och det är ju på nåt vis också hemma, men det är inte mitt hemma, det är nog Uppsala. 

 

Det jag saknar mest är såklart alla vänner, att bara kunna ringa och fråga "hej, vill du ses?". Träffar ju folk här med, men det tar ju ändå ett tag innan det där kommer, och ärligt talat är det lite svårt att komma in i kompisgängen, alla har ju hängt med varann sen dagis och har inget behov av nya vänner. Men saknar också att det alltid finns något att göra, utbudet är större och möjligheten att göra något när man väl får chansen är större. Här finns det också saker att göra, men inte samma utbud och det är ofta som tiden eller just det datumet inte passar. 

 

Det finns ju såklart saker som jag trivs jättebra med här också, huset och jobbet tillexempel. Inte för att ÅHS är någon solskenshistoria att ha att göra med, men betydligt lugnare än Ackis för tillfället. Dagisverksamheten överlag känns också bättre här och generellt har folk en lite mer "sunt förnuft-syn" på saker och ting jämfört med PK-Sverige. Men ändå... hemlängtan är ett frö som gror.