Sanna Marie

In i det sista hoppades vi på att det inte skulle bli strejk då våra förhandlare blev blixtinkallade på möte, men icke. Klockan 14 marscherade vi ut från sjukhuset. Väldigt konstig känsla och inte var det någon som jublade, de flesta känner sig bara väldigt besvika och uppgivna, men med kämpaglöd och hopp om att få upp sjuksköterskelönerna. Generellt känns det som vi har bra stöd bland folket och tidningarna svämmar över av bra insändare (några mer negativa också såklart). Jag, och vi allihopa, förstår mycket väl att folk är oroliga över hur det ska gå för patienter, men det är inte vårt ansvar när vi inte är på jobb - högsta ansvaret för vården har Lanskapsregeringen (LR). Punkt. Inte har en chaufför ansvar för att saker levereras när han/hon inte är på jobb?!

 

Någon insändare påpekade att vi sjuksköterskor väl svär någon form av ed när vi tar examen och på så vis skulle bryta den genom att strejka. Det gör vi inte, svär ed alltså. Det vi har är en etisk kod vi ska förhålla oss till när vi arbetar. 

 

Det var en väldigt konstig känsla att stänga av datorerna och släcka ner avdelningen, men en väldigt häftig upplevelse att gå i strejktåget (här kan du se live-sändningen från marschen) och jag tror det blev väldigt effektfullt för förbipasserande. Många bilar tutade när de körde förbi - bara att hoppas att det var menat som stöd! Vi tågade fram till (LR) och samlades utanför byggnaden. Ställde ner alla ljus och hade en tyst minut. Vi blev mottagna av två minstrar som höll varsitt tal om hur uppskattade vi är men att vi måste tänka på deras sida av myntet också. Typ. Bla bla bla. Efter det gick vi och fick fika på Arken, där hann jag bara vara med en kort stund då jag fick lov att cykla iväg och hämta kidsen från dagis.Idag så strejkar jag, har varit till kansliet och satt upp mig på strejkvakts-lista tillsammans med en kollega. Förhandlingar pågår så det är bara att hoppas att de ska komma fram till en lösning så snart som möjligt. Fortsättning följer...