Sanna Marie

Att umgås dagligen med två tvååringar ställer onekligen krav på planering och tålamod. Planering eftersom man hela tiden måste tänka att allt tar minst dubbelt så lång tid numer. Det ska göras själv, nej mamma ska, nej själv, nej mamma ska, Pappa ska (även om inte pappa är hemma) eller nej, det ska inte göras alls. Nää! Blir det inte precis  som tvååringen vill blir det inte. Att tvååringen i fråga kan ändra sig på en millisekund vad exakt han vill är en annan femma. Att kommunikaionen fungerar sådär iockmed en tvåårings språkutveckling gör inte saken lättare. Här kommer såklart tålamodet in. Andas till tio. 

 

Tvååringen har nämligen upptäckt att han har en egen vilja. Till en viss gräns kan man ju försöka göra det på tvååringens sätt, men ibland bara måste man ju ha skor på sig när man går ut... och inte mammas klackskor. Det testas också, så det gäller att försöka hålla på sitt nej även efter sjuhundratrettiofjärde gången.

 

Tvååringar är också jättehärliga små människor. De är utrustade med superminne och kommer mycket väl ihåg att Noah minsann åkte både traktor och grävmaskin med morfar, men att Filip inte gjorde det. Och berättar om det varje gång vi tittar på en grävmaskin i en bok. De vet också att man åker båt för att komma till mormor och morfar. De kan sitta länge och kika i sina böcker och berätta allt de ser, bygga med lego eller klossar och faktiskt leka och underhålla sig själva längre stunder. De börjar också uppskatta att titta på film och kan hålla uppmärksamheten längre. Emil, Alfons Åberg och Stadens Hjältar är toppen.

Det roligaste är att de så gärna är med hela tiden. Hjälper till, fixar, funderar... och alla ord! Två små ekon har vi fortfarande som suger i sig allt. Blir så förvånad över allt de snappar upp och hur de lär sig hur saker fungerar och listar ut saker. 

 

Det allra bästa som gör att när tålamodet börjar sjunga på sista versen och det kokar inombords, är när, mitt i allt, det kommer två små filurer och lägger huvudet i en knä eller ger bamsekramar och puss efter puss, så smälter mammahjärtat och man orkar lite till. För hur jobbigt det än är ibland (för det är det!) så är det ändå värt det. Alltid.